Hilja

mina bröstsmärtor är pga skadade nerver och muskler runt lungsäcken som är extremt känslig och som ger fruktansvärda smärtor enligt läkaren. Det kändes bra att få veta och att bara den smärtan som bara är en av alla! Är tillräckligt för att må psykiskt och fysiskt dåligt dels av smärtan i sig och för att andra inte har en aning om hur ont man faktiskt har. Kämpar varje dag med smärta inte bara smärta i en axel utan i hela ryggen och kroppen. Bröstmuskel inflammationer samtidigt som inflammationer i axlar och skuldra, allt på samma gång! Han sade oxå att en människa med dessa problem ofta mår sämre en en cancer patient rent fysiskt och det är värt att nämna för de som inte förstår! Åker man in till akuten och får morfinsprutor i skinkan så har man ont, jävligt ont.

Jag har troligtvis IBS tills motsats bevisas, har gjort tarmundersökningar och magundersök. förr och det har inte gett  något. Ska oxå undersökas för Fibromylagi så småning om. En sak i taget. Ska testa en ny medecin så att jag kan minska intaget Morfin. Jag är sjuk väldigt sjuk men jag lever! Ibland mår jag någorlunda bra och kan till och med kosta på mig ett leende och känna att detta fixar sig! Dessvärre mår man dåligt 90% av sin tid och det sätter sig på psyket efter så många år utan rätt hjälp och behandling. Min Akalasi sjukdom får jag leva med för resten av mitt liv, och får fortsätta med dilationer lika länge antar jag men framtiden är oviss. Jag vet inte nåt. Ingen säger nånting om min sjukdom, om vad som sker i framtiden och vad som kan hända. För att ingen vet!! den grad av sjukdomen jag har är den svåra och den är inte tillräckligt studerad, rättvisa långvariga studier finns ej. När jag tänker på min framtid får jag en stor klump i magen och i bröstet och jag får svårare att andas en jag redan har pga lungan. Man ska inte gnälla så jävla mycket! Man ska vara glad för det man har, man ska vara glad för att man lever och att allt kunde vara så jävla mycket värre!

MEN alla människor kommer till en gräns där orken tar slut. Jag har svårt att förstå andra när de klagar över värk då jag inte kan sätta mig in i hur ni upplever den, jag vet bara att jag skulle vara sååå glad om jag bara hade lite värk och inte allt på samma gång, pga olika sjukdomar MEN jag kan ju inte säga att ni inte för den sakens skull upplever er smärta som extremt jobbig och påfrestande därför att det är den värken ni är vana vid. Men det kunde vara skönt om man tänkte lite på det nästa gång man har ont, för det gör jag, det kunde alltid vara värre ! Att sitta här och skriva ger mig smärtor och jag orkar inte länge. Jag orkar inte följa med på spännande yoga eller andra roliga träningspass, jag vill men jag kan inte. Min kropp är inte bra och har inte varit det sedan jag var 13. Säg inte åt mig att jag måste träna för det gör jag i mån av förmåga. Tränar arslet av mig periodvis men blir alltis sämre och då försvinner allt och jag måste börja om, så har det varit de senaste 14 åren. Efter denna andra stora operation har läget försämrats. Utöver smärtor så är det jobbigt att ständigt ha stopp i halsen och känna sin matstrupe vidgas så mycket innanför bröstet att det känns som att det ska sprängas,inte kunna äta normalt, inte kunna böja sig fram eller kunna ligga plant utan att få upp allt maginehåll är inte så kul som man kanske kan tro :P Usch vad trött jag är på detta jag vill kunna skriva, måla, äta,träna, ha kul, gå på stan göra saker normala saker på ett normalt sätt utan att behöva må skit och behöva ständigt förklara mig till nån som endå inte fattar!! Men tärningen är kastad, läkarbesöket gick bra och han var rörande förstående och hjälpsam, förklarade saker jag inte har hört förut och hjälpte mig att få igång saker och ting, jag tror på det här nu är det bara att vänta lite igen för det är mycket som ska göras innan det blirnån ordning. Men som sagt det är en start. Allt detta är skrivet för att jag så gärna vill att man ska förstå varför jag tex inte hör av mig. Jag orkar inte helt enkelt. Orkar inte låta folk höra hur illa det är och orkar inte låtsas må bra när nån frågar, då håller jag mig hellre undan så är det bara. Min hjärna funkar inte ens längre jag känner mig korkad stressad och allmänt slutkörd. Hatar allt detta för det är såååå många som mår skit just nu som man skullle vilja vara där för, men det går ju inte! MEN jag är åtminstone inte lika negativ som många andra människor som tycks ge upp hoppet helt. Jag ser alltid nån ljuspunkt nånstans och inget blir bättre av att gnälla stup i kvarten. Men dessa männsikor orkar jag bara inte med, det finns faktiskt värre problem här i livet än deprissioner. Personligen är jag tex glad och tacksam över att jag lever och att mina barn är friska. Självklart får man hata livet mellan varven när man mår sämst men bara man hittar dessa ljuspunkter också! Nu ska jag gå och dränka mig i duschen hej svejs