Hilja

Saknaden sliter och drar i mig. Har motat bort smärtan och saknaden som för att få hjärnan att intala sig att hon inte är borta, inte på riktigt. Gråter blod. Ville ha henne i vårat liv längre, för alltid är för mycket begärt. Men LÄNGRE. Mår illa när jag tänker på hur dom andra mår, dom som älskar dig närmast. Vill bespara dem smärtan på nåt sätt men det går inte. Inget blir någonsin sig likt. Du är borta... För evigt. Och jag gråter blod