Hilja

 

 

pms igen och de där stora tsunamivågorna drar in mot mig i slow-mo fördunklar mitt sinne och fyller mina lungor med vatten så jag inte längre kan andas. Försöker få extra kraft genom att tänka på dom jag har, älskar men håller på att drunkna igen när tankarna går över till att nåt kommer att hända dom snart och att jag inte orkar vänta, orkar inte vara här när något händer. Orkar inte med mitt eget inre katastroftillstånd hur ska jag klara av om det händer något med dom enda jag bryr mig om. Så då ligger jag här på botten av ett stort hav på nätterna, fastklistrad i lera som aldrig släpper sitt grepp, ensam med min förädiska hjärna. vill ta mig upp,upp simma i havet, sola på stranden och inte tänka mer. Själviskt. Men vem behöver mig egentligen. Hjärnan talar om för mig att många skulle ha det bättre utan mig, jag bidrar inte. Men jag vet att jag har fel, jag vet att Mina barn vill ha mina pussar och kramar hur dom än stretar emot, jag vet att dom känner sig trygga när dom somnar hos sin mamma och jag vet att dom skulle bli förstörda för resten av deras liv om jag tog den "enkla" vägen ut. Jag vet... Jag vet det nu. Men när jag är fånge på botten vissa nätter så dunklas den vetskapen och hjärnan kan bara koncentrera sig på att jag måste försvinna och sluta tänka. Bara bara försvinna ifrån det som kallas mitt liv