Hilja

pendlar så fort och kraftigt att jag känner mig helt skizzo på riktigt. Ser nyktert på hela situationen mellan varven och förstår att jag behöver hjälp snartast och borde inte vara ensam. Bara det att när jag mår som vanligt mellan varven glömmer jag av allt annat och intalar mig att det inte är någon fara och att nu mår jag ju bra och tänker rationellt så då är det lugnt. 

 Pratade nyss med smärtsköterskan och dom ville att jag skulle fortsätta trappa upp medicinen men att jag måste ha kontakt med vuxenpsyk samtidigt och börja snarast med mer antidepressiva. Jag vill inte. Jag vill bara sova och vakna när allt är över, utan smärta och utan psykoser.