Hatisk

4kommentarer

fruktansvärt psykist påfrestande dag. Men fan vad duktig jag är. Velade hela morgonen och provade kläder i hundra år för allt satt fult och jag ser ut som en flodhäst med för små kläder. (I min hjärna och med mina ögon)
Gick med ångest och skräckkänsla i kroppen till Stefan för att hämta cykeln och cykla till pds. Hade sån ångest på vägen dit att jag var tvungen att ringa Anna som vanligt, stackars Anna...
Väl utanför Stefan började jag lipa som en annan fjant och stod och stampade som en tvååring och ville inte gå eller cykla eller nånting alls. Ville bara försvinna från jordens yta. Stackars Stefan... Efter en massa velande fram och tillbaka från cykeln och stefans bil. Så bet jag i hop och tog cykeln ändå. Låter kanske löjligt men jag är sjukt stolt över mig själv för jag ville verkligen bara stanna hemma och gömma mig från allt och alla. På pds var jag fortfarande känslig och matt efter en ångest fylld cykeltur så en av vårdarna fick möta Lotta på bråkmakargatan ett tag.
Sen skärpte jag till mig och det var faktiskt jätte skönt efteråt när jag hade fått gnälla och fjanta ur mig det. Är så van att stänga inne allt annars. Tror att jag har pms besvär och utsättningssymtom som krånglar med mig just nu, man kan ju ha det i några veckor dessvärre. Tvingades också att ta tag i lite grejer som jag har skjutit upp så nu har jag ringt dr och så vidare.
 
Hade lovat att möta Malin och lilla Varga på stan idag såklart och det såg jag fram emot bara att jag inte var i så stabilt skick i dag som sagt. Men jag tvingade Stefan att lämna Erik till mig och då gick det bättre att gå och träffa Malin. Var lääänge sen vi räffades så. Mest Anna jag träffar och henne ser jag inte ofta längre heller.Cia bor i Lund så det bliur ju så när man inte har nära kontakt med sina andra syskon antar jag. Vill ju ha nära kontakt men det verkar inte vara ömesidigt. Så känns det i alla fall. Känner mig äckligt ensam ibland. Önskar att  cia bodde här. Saknar att ha en storasyster som älskar en så mycket, nära mig. Vill ha nära föräldrar. Avundsjuk på andra som har det så. Hade farmor bott här så hade jag haft det. En kärleksfull underbar människa som skulle finnas där i vått och torrt. Kanske hade det även blivit så om jag bodde närmre pappa. Först nu när man är äldre som man fattar att Pappa älskar en mer än man har trott bara det att han har sitt sätt att visa det på.
 
I grund och botten är jag fortfarande det där barnet som bara vill ha kärlek och inte känna sig så sviken av alla.
I bland säger man saker som man ångrar. Känner mig bara så fruktansvärt sårad i bland. Det blir övermäktigt när jag är på det här humöret. Pmds som sagt. Jag förtjänar att få må bättre och att få bli älskad och uppskattad. Att någon vill vara med mig,vill ha mig nära, tänker på mig... Prioriterar mig. Så kommer de där känslorna tillbaka... Är det fel på mig? Är jag så hemsk att ingen nånsin tänker på att bjuda hem mig eller vill vara med mig mer... Är jag en sådan person som man glömmer bort. Jag är ingen. Värdelös. Äcklig. Vidrig och hatisk.
 
 

4 kommentarer

Anonym

15 Aug 2013 17:20

vill frun att jag kommer ner å skämmer bort dä en stund? ledig första veckan i September som det ser ut nu.. bara att säga till. /Snickel Tomtebloss

Anonym

15 Aug 2013 17:20

vill frun att jag kommer ner å skämmer bort dä en stund? ledig första veckan i September som det ser ut nu.. bara att säga till. /Snickel Tomtebloss

linda

17 Aug 2013 08:39

Vilken ärlig, fin text. Du sätter ord på sånt jag kan känna igen själv, sånt som alla känner men man tror man är ensammast och konstigast i världen. Tänk om alla vågade erkänna att man känner sig liten ibland och har behov av närhet. Jag älskar hela dig hela dig alla dagar, oavsett om du Är ledsen eller glad. Kram!

Nathalie

30 Aug 2013 17:57

Nejdu, du är en fantastisk och stark människa som haft oturen med dig, mycket otur!:( Vi hoppas att du finner ro och acceptans och allra mest att du älskar dig själv, alla dagar för alltid precis som du är!

Kommentera

Publiceras ej