Terapin har kommit i gång. Jag trodde inte alls på henne att jag skulle må så mycket värre så här i början men ack så in i helvete fel man kan ha. Allt jag gör nu, alla mina beteenden, manier all ångest jag har all stress är plötsligt extremt närvarande pga att jag har blivit medveten om dom. Försöker allt i min makt att få kontroll på allt men det visar sig vara mycket svårare en jag trott. Det är jobbigt att plötsligt mer och mer känna vilket tryck man går och bär på varje dag. Som en tickande bomb. Kan inte sitta stilla, kan inte sluta med knäppandet, ticsen, tuggemituggande, mat! Har nu fått reda på av kuratorn, genom terapin att hon påstår att detta är tvångstankar. Även mina mörkaste syner och bilder som poppar upp som en käftsmäll är troligtvis nån form av tvångstankar enligt henne. Så nu har hon lagt till diagnosen Tvång. Jag har ett så starkt tryck i kroppen att jag lägger till en massa tvångstankar och manier för att hantera den svåra ångesten som kan komma fram om jag slappnar av.
Man får reda på mer och mer om sig själv! På gott och ont!! Ett av målen för besöken är att jag ska kunna säga precis vad jag känner även om det inte är nåt snällt. Hon vill dra fram den "Inte så snälla Ida" Jag vill alltid vara alla till lags, precis som många andra av mina systrar. Jag bryr mig för mycket om vad andra har för bild av mig på den nivån att det blir sjukt. Den goda ida Är hon som utåt krampaktigt håller fast med orden att det finns alltid nån som har det värre, jag är enormt tacksam för mitt liv och mina barn. just orden "det kunde alltid vara värre" Jag vet inte vem jag är. Jag har inte en susning om vem jag är. Allt verkar vara ett spel för gallerierna. Är jag då en dålig människa? Jag vet inte. Är man en dålig människa för att man vill att alla ska tycka bra om mig? Det snurrar i huvudet! Medveten... Mer och mer medveten om hur lite jag faktiskt bara vågar vara mig själv. En av mina fulare sidor är att jag dagligen får syner om saker som är "fel" Tabu! Det är pga alla "syner jag har fått som jag har sökt denna hjälpen med terapin. Jag känner mig dock inte redo att skriva här vad för syner jag får då jag redan har berättat lite av dom till mina systrar och jag är rädd att nån ska tycka att jag är sjuk,eller galen på nått sett. Ja ni ser... som sagt bryr mig för mycket... Målet är att jag en dag ska tycka om mig själv när jag väl har funnit mig själv. Acceptera mina fina och mina inte så fina sidor. Lära mig att hantera min stress bättre och att detta "Tryck" Som bor inom mig skall minska och förhoppningsvist försvinna helt.
Har aldrig förstått hur skadade vi är från vår uppväxt, har inte velat rota i den, livrädd för att öppna nåt som inte kommer att gå att stänga. Men nu kör vi...
Idag kommer barnen och jag kommer att bli den gladare Ida. Känner sån fruktansvärd tacksamhet över dom. Men sammtidigt känner jag mig inte värd nåt så fint. Jag är medveten om vad jag skriver just nu och känner mig förvirrad och börjar mer och mer känna att jag inte vet vem det är som skriver. Snurrig resa det här.
Att öppna mig mer och skriva om det är min form av terapi och trots att jag säger eller skriver att jag inte bryr mig det minsta om vad fan ni tycker om dettta så vet jag ju innerst inne hur det egentlig är...Eller?! Suck.
