pms igen och de där stora tsunamivågorna drar in mot mig i slow-mo fördunklar mitt sinne och fyller mina lungor med vatten så jag inte längre kan andas. Försöker få extra kraft genom att tänka på dom jag har, älskar men håller på att drunkna igen när tankarna går över till att nåt kommer att hända dom snart och att jag inte orkar vänta, orkar inte vara här när något händer. Orkar inte med mitt eget inre katastroftillstånd hur ska jag klara av om det händer något med dom enda jag bryr mig om. Så då ligger jag här på botten av ett stort hav på nätterna, fastklistrad i lera som aldrig släpper sitt grepp, ensam med min förädiska hjärna. vill ta mig upp,upp simma i havet, sola på stranden och inte tänka mer. Själviskt. Men vem behöver mig egentligen. Hjärnan talar om för mig att många skulle ha det bättre utan mig, jag bidrar inte. Men jag vet att jag har fel, jag vet att Mina barn vill ha mina pussar och kramar hur dom än stretar emot, jag vet att dom känner sig trygga när dom somnar hos sin mamma och jag vet att dom skulle bli förstörda för resten av deras liv om jag tog den "enkla" vägen ut. Jag vet... Jag vet det nu. Men när jag är fånge på botten vissa nätter så dunklas den vetskapen och hjärnan kan bara koncentrera sig på att jag måste försvinna och sluta tänka. Bara bara försvinna ifrån det som kallas mitt liv
Glömde att publicera detta inlägg förra veckan! så då gör jag det då det är ett positivt inlägg
Är på ovanligt bra humör så här på morgonkvisten. Tim har sovit hos mig och Erik hos Stefan. Jag och Tim hade givande samtal och han visade mig förtroende och berättade mer än han brukar. Det är den där underbara öppna avslappnade gossen jag önskar att alla kunde få se. Underbara fina unge, varmare hjärta får man leta efter. Psykolog-kontakten ska förhopningsvis ge bra resultat bara han öppnar sig mer där med.
Här kommer lite blandade foton från den senaste tiden :)
I perioder försvinner jag. Finns ingen anledning att synas. Ingen anledning att visa när man är apatisk, ingen anledning att dra ner andra när man är i negativa sinnestillstånd. Har inte orken till nåt eller någon inte ens sig själv.
pms/pmds är rinktigt jävla piss jobbigt att ha om man har andra problem som nästlar sig in tillsamans med det.
Det är svårt att tänka rationellt allt som oftast och isynnerhet om jag har utsättningssymtom. Måste tyvärr tvinga mig själv till dagar med uppehåll från medicinerna. Är beroende av dom alla men inte missbrukare. Det är stor skillnad. Jag önskar att jag kan få sluta med medicinerna. Vill inte leva ett liv där jag är så beroende av något. vi alla lever med behoven på olika sätt. Beroende till ens barn. Beroende av ens jobb ens partner, mediciner och lycka. Behov... Beroende... Inte så stor skillnad.
Sedan jag började med terapin så har jag kommit nånstans, insikt. Börjar lära känna mig själv som jag är nu och lever inte bara kvar i 13åriga ida. Det var då det hände. Förändringen. När livet vände. 13 år och inte bara sjuk i huvudet... Förlorade nån jag litade på och älskade och blev mycket sjuk. Det var bristningspunkten och jag föll vare sig jag ville eller ej. Skolan svek, tilliten brast. Ingen såg ropet på hjälp innan jag blev sjuk och inte heller medans eller efter. Sviken och lämnad. Kände mig värdelös. Alla känslor från barndomen har levt kvar i mig. Viljan att glädja alla andra än mig själv, viljan att vara till lags. Saker som har hänt mig som jag bara har sopat under mattan. Jag har misshandlat,förnedrat och dödat mig själv. Jag förstår nu.
Jag är värd bättre. Jag är värd att vara lycklig, att bli älskad. Jag är speciell. Jag är stark och jag är svag. Jag vill så gärna älska mig själv. Det här är den medicinerade Ida som skriver. Imorgon är en annan dag men jag lever på hoppet nu... Finns ingen mening med att leva utan det.
