Hilja

I perioder försvinner jag. Finns ingen anledning att synas. Ingen anledning att visa när man är apatisk, ingen anledning att dra ner andra när man är i negativa sinnestillstånd. Har inte orken till nåt eller någon inte ens sig själv.

 

pms/pmds är rinktigt jävla piss jobbigt att ha om man har andra problem som nästlar sig in tillsamans med det.

Det är svårt att tänka rationellt allt som oftast och isynnerhet om jag har utsättningssymtom. Måste tyvärr tvinga mig själv till dagar med uppehåll från medicinerna. Är beroende av dom alla men inte missbrukare. Det är stor skillnad. Jag önskar att jag kan få sluta med medicinerna. Vill inte leva ett liv där jag är så beroende av något. vi alla lever med behoven på olika sätt. Beroende till ens barn. Beroende av ens jobb ens partner, mediciner och lycka. Behov... Beroende... Inte så stor skillnad.

 

Sedan jag började med terapin så har jag kommit nånstans, insikt. Börjar lära känna mig själv som jag är nu och lever inte bara kvar i 13åriga ida. Det var då det hände. Förändringen. När livet vände. 13 år och inte bara sjuk i huvudet... Förlorade nån jag litade på och älskade och blev mycket sjuk. Det var bristningspunkten och jag föll vare sig jag ville eller ej. Skolan svek, tilliten brast. Ingen såg ropet på hjälp innan jag blev sjuk och inte heller medans eller efter. Sviken och lämnad. Kände mig värdelös. Alla känslor från barndomen har levt kvar i mig. Viljan att glädja alla andra än mig själv, viljan att vara till lags. Saker som har hänt mig som jag bara har sopat under mattan. Jag har misshandlat,förnedrat och dödat mig själv. Jag förstår nu.

Jag är värd bättre. Jag är värd att vara lycklig, att bli älskad. Jag är speciell. Jag är stark och jag är svag. Jag vill så gärna älska mig själv. Det här är den medicinerade Ida som skriver. Imorgon är en annan dag men jag lever på hoppet nu... Finns ingen mening med att leva utan det.