Kanske är det inte längre dig jag saknar och behöver.
Kanske är det mitt förlorade självförtroende.
Har under några veckors tid mått ganska dåligt. Haft ondare och blivit mer deprimerad med mer ångest som följd. Ingen framtidstro inget hopp om förbättring, ingen tro på mig själv eller att folk tycker om mig. Timmy har jobbat nästan varje dag förutom julafton och nyår. Har varit sjukt ensam. Har extremt svårt att fråga nån om dom vill ha sällskap eller om dom vill komma hit då det känns som att det blir kravfyllt. Hade nån velat ses så hade dom ju själva hört av sig. Dom flesta vet ju på ett ungefär hur jag mår och hur svårt jag har att fråga om hjälp. Frågan är om jag hade svarat om nån av mina vänner ringde nu, känns som att det är försent. Har mått dåligt och varit ensam för länge så lika bra att fortsätta så och inte sätta press på nån som kanske tycker att jag bara är jobbig.
 
Jag har haft stora impulsproblem senaste tiden. Känner ett konstant sug efter alkohol som lindrar smärtan något. Måste sluta helt innan det är försent. Skulle så gärna vilja ha en smärtlindring i tablettform som hjälper- och inte är farlig.
Åkte in till akuten i falköping i tisdagsnatt. Mina storasystrar som skickade dit mig och var oroliga. Låg inne till i torsdags. Kort vistelse denna gång. Vill inte ligga där. Mina systrar hjälper mig nu. Har inte haft nån som hjälper mig på detta sättet förut, "ringer runt och bokar tider och tjatar på läkare" Känns ovant obehagligt men skönt på samma gång. Igår och i förrgår mådde jag mycket bättre,mindre värk likamed mindre depression. Kände mig positiv och ganska glad mellan varven. Idag har dagen varit bra med men eftermiddagen och kvällen desto värre. Hoppas på en bättre morgondag och att jag träffar Timmy nåt imorgon.
Har haft en period med mindre värk och mer kärlek. Senaste tiden har varit ensamt, värkigt och jobbigt faktiskt. Har lite svårt för det där med ensamhet. Ingen som hör av sig och vill ses, man blir inte inbjuden till nåt osv. nyår brukar vi vara själva eller hos anna. Bra att jag har henne och Timmy <3 Självklart är det inte någons fel bara jag som känner så tyvärr. ska börja full dbt nu och det känns bra, vill göra nåt åt den här personlighetsstörningen för mig själv och dem i min närhet.
sköldkörteln ger sig till känna med halsont förkylning och hormonelle förändringar. Går väl över snart så jag kan börja konditionsträningen igen.
Har haft en stressfull jul men trevlig med min familj och med Timmys fina familj. sov hela dagen igår när vi kommit hem.Idag blir inte mycket mer gjort. Men kan känna att nånting börjar. Det nya året kommer att hjälpa mig att lära känna mig själb och kontrollera mig i vissa för mig svåra situationer. Jag vill börja leva men hämmas hela tiden av smärtor, mycket frustrerande. nu ska jag sova, tagit sömntabletterna. 
känner mig så fruktansvärt ensam när Timmy inte är här och barnen är hos Stefan. Vill bedöva smärtan som kommer krypandes. Vill försvinna. Komma bort från mig själv, denna jävla ensamhet. Nerdragna persienner. Stänger in mig i sovrummet, höjer musiken och stänger ute Ufo för att slippa höra hans jamande. 
Orkar inte ha ont. Tar ett glas rött. Känner mig varmare,.piggare och gladare. Men fortfarande ensam.
 
 
Ibland fantiserar jag om hur det skulle kännas att vara frisk. Kan inte riktigt föreställa mig det eftersom det var så länge sen. Tänk om man blev frisk,utan kronisk värk utan akalasi med alla följdsjukdomar och psykiska besvär.
 
Vara frisk. Gnälla om en förkylning som är jobbig, en värkande nacke eller lite huvudvärk. Ont i magen, normalt ont i magen skulle vara nåt. Tar vilka våndor som helst bara jag var frisk med normala värkproblem.
 
Slippa att göra över hundra operationer och mer därtill, slippa tänka på min framtid som sjuk och sjukare.
Ovissheten om hur illa det kommer att bli. Ha normala problem som normala friska människor.
Tänk om jag var frisk, vad bra jag skulle må. Tänk om jag va frisk, vad bra mina barn skulle må.
Snart mår jag lite bättre och lite är bättre än inget.
 
varit förkyld i hundra år känns det som men bara vanlig förkylning inget jobigt förutom själva tätheten i näsan. Nu har det blivit värre helt plötsligt,ont i halsen toktäppt och så där härligt rinnig i ögonen. Har alltid sagt att jag inte tänker klaga över en förkylning då jag hellre tar en redig sån än nåt annat. Blir mest irriterad för att jag inte kommer klara av att gå ut och gå. Får feber på en gång då och blir sängliggande igen. Morr, Jaja det går förhopningsvist över till på måndag. Då ska jag till sjukan i skövde på förberedande samtal inför op måndagen efter. Får inte ha kvar förkylningen när jag ska opereras vägrar ställa in när det är så svårt att äta nu.
 
Mår allmänt rätt pissigt fortfarande. Rolig prick jag. Har iofs satt ut en medicin ganska snabbt och satt in en ny igår, Får se om den hjälper denna nya, mot neuropatisk smärta samt psykiska problem. Förmodligen pga biverkningar som mitt imunförsvar är så nedsatt just nu. Hoppas bara att jag rider ut stormen denna gång utan att hamna på hispan. Inte så kul som det låter :P 
 
 

 

Innan du läser detta vill jag påpeka att jag inte alltid är sån här. När jag har mina barn så mår jag bra och är en normal mamma,hittar på saker och tvingar mig att fungera normalt,glädjs av att barnen mår bra. Umgås med min pojkvän som älskar mig och som jag älskar tillbaka. De bra perioderna är underbara. Och jag hade aldrig klarat mig utan mina barn,syskon och min underbara pojkvän. 

 

 Jag Känner mer, har mer känslor är mer känslostyrd. När jag hatar så hatar jag tills jag vill göra sönder mig själv eller nåt annat,slita mitt hår,skrika och gråta,göra illa mig själv eller nån annan.

När jag älskar vill jag krama livet ur den jag älskar och aldrig släppa taget.Blir fruktansvärt frustrerad över att inte kunna förklara hur mycket och hur oändligt jag älskar någon. Pendlingarna går snabbt,humöret är aldrig stabilt. Jag analyserar allt du gör, dina kroppsrörelser dina ansiktsuttryck hur du säger saker, tonlägen och dina ord. Missförstår ofta men "vet" att jag har rätt för jag "vet" hur du tänker oavsett vad du säger för att försöka få mig att förstå. 

Jag är krävande och svår. Hatar mig själv och ser bara fel.Fel med mitt utseende fel med mig själv och alla misslyckanden. Vill bli hög,full eller på annat sätt så väck att jag inte kan känna nåt annat än ett rus i flykt från mig själv. Tröstäter tills jag nästan spyr eller dricker alkohol när det finns. Tar mer lugnande än jag ska kombinerat med sömnpreparat för att kunna känna mig bortdomnad. Skär mig i mina armar när det gör för ont. Känns som att jag ska explodera. Lever i en dimma och känner mig missförstådd och ofta orättvist behandlad,sårad och självmordsbenägen. Isolerar mig,svarar inte i telfonen öppnar inte dörren,hör inte av mig. Får ångest och hjärtklappning om jag hör nån ute i trappen och är livrädd att det är nån som ska till mig.

Vill inte att nån ska se när jag mår dåligt, har svårt att möta din blick i rädsla om att du ska genomskåda mitt falska välmående. Har ofta värk. Matstrupen krampar och värker,med reflux och backflöden och stopp i halsen varje dag.  Är livrädd att det ska fastna mat i halsen bland folk. Matstrupen blir så utvidgad att den trycker på  Högra lungan och hugger som en kniv när jag tar ett för djupt andetag och det bultar nyper och ömmar på utsidan av bröstet och revbenen. Alla stora muskelgrupper värker och ledvärken kommer. Spänningarna i nacke och rygg flyttar sig till framsidan av kroppen,bröstkorg nyckelben och hals. Huvudet sprängs med spänning. Jag har svårt att lyfta mina armar utan att dom blir trötta,tunga och värken kommer i axlar och nyckelben hela systemet är fuckat. Hela jag värker mer eller mindre varje dag sedan jag blev sjuk. Jag har opererats långt över hundra gånger och har gått igenom canser undersökningar och hemska besked samt glada besked.

 

 Jag ska orka och jag får inte vara självisk, får aldrig ge upp och får aldrig klaga.

Jag önskar att min framtid såg ljusare ut vad gäller all kronisk smärta men vet att det aldrig kommer att bli bra. För många oundvikliga operationer kvar. Men jag vet också att det kommer att bli bättre och lättare i perioder. 

Nu har jag haft fruktansvärda problem fysiskt under snart en månad och det tär på psyket ännu mer. Kämpar mer än du kan tro. Kämpar varje dag för att inte ge upp. Hur länge till orkar jag. Och hur länge till orkar jag se er gnälla över en förkylning eller en värkande nacke. Förlåt men jag är slut som människa. Konstigt det där. Alla andra får gnälla om en skitsak men dom som plågas dagligen eller i långa perioder med outhärdlig smärta ska lida i tysthet, isolera sig och låtsas att allt är bra. Finns många anledningar till att jag är dålig på att höra av mig till folk här är många av dom.

Min pojkvän är min bästa vän och mitt största stöd och min tvillingsyster är den som alltid funnits med mig, båda älskar mig villkorslöst och jag älskar dem på samma sätt. 

Allt för dem och allt för mina barn <3

 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
ska jag operera mig i matstrupen eller inte det är frågan. Om jag gör det kanske det blir lite lättare att äta ett tag. Risken för mer problem med värk och magsaft blir större. Å andra sidan kommer skiten tillbaka efter ett tag och jag blir likt förbannat tvungen att ta bort matstrupen. Eller ska jag fixa en pegg och sluta äta helt innan jag skadar den så mycket att den går sönder. Jag vill kunna äta och njuta av att äta. spyr när jag tänker på framtiden och all ovisshet. Önska att alla svar bara kom till en. Ja,ja det kunde alltid vara värre jag vet. Men den som inte själv har akalasi har faktiskt inte en jävla susning om hur det känns att gå igenom operationer undersökningar följdproblem och värk. Börjar nästan tro att jag bara har inbillat mig alltihop, alla jävla smärtdiagnoser,tumörer och annan hälsorellaterad skit som händer mig. Känns ibland som ett väldigt dåligt skämt. Ja. Jag ska vara tacksam jag vet. Dock tycker jag väl att det är ganska lätt för andra att säga det när dom inte varit så sjuka som jag har varit sedan jag var 13år. Tänker mer positivt en de flesta jag känner och är betydligt mer tacksam. Men det kommer stunder då jag är bitter och trött.
Det är verkligen svårt att låtsas må bra när man är ett psyko innombords. När en person nära påstår att det är själviskt av mig att må dåligt. Får små panik över det då jag hur mycket jag än försöker inte kan styra mina tankar och fantasier, det går liksom inte att förtränga vissa saker bara för att andra ska må bättre. Denna människa kallar mig en börda som hon inte orkar ha i sitt liv, jag får ta stöd av andra. Bara det att jag inte berättar eller belastar någon med mina tankar. Jag sökte själv vård när det gick för långt och har verkligen gjort allt och lite till för att få den hjälp jag behöver. Men när någon som man trodde stod en nära påstår att jag är en självisk idiot som ska dra åt helvete blir jag inte bara ledsen jag blir arg. Enda anledningen till att jag andas är för er. Du kan stötta andra när dom mår skit men inte mig. Det är INTE vilkorslös kärlek som du så ofta hävdar att du har för mig. Jag tillför inte heller något och har aldrig stöttat dig sa du. Du har gjort allt du kan för att stötta mig nu när jag mått dåligt säger du och att ingenting räcker. det ända jag krävt av dig är att du ska finnas där, kanske höra av dig lite oftare när jag behövde dig när jag låg inne och kände mig helt övergiven. Men du vägrade lyssna på mig då med. Konstigt hur du kan dra slutsatser om hur självisk jag är som inte kämpar när du inte har tagit dig tid att prata med mig. Det ända du har gjort klart är att jag inte får säga saker om hur jag egentligen mår för det får dig att må dåligt. Du har skällt och spottat på mig när jag har bett om hjälp. Jag har och kommer aldrig göra så mot dig. Aldrig. Vi har pratat ca 3 gånger på 4 månader och du har skickat två sms.Resten är offentliga känsloyttringar på fb. Du är falsk och självisk inte jag. Det är inte normalt att klandra mig för att jag har varit till besvär för att jag varit sjuk vid min lungop och att du gjorde så mycket för mig då. Det är fan inte rättvist.
 
Jag kämpar röven av mig varje dag att klara av en vardag med helvetes smärtor och psykiska besvär, jag gnäller inte utan klistrar oftast på ett leende och gör mer än jag orkar. Jag har inte gett upp och har inte slutat att kämpa som du har sagt. Då hade jag ju inte varit här. Skönt att veta att en person vet allt om vad jag har gjort och hur jag har mått som har suttit med när läkarna har förklarat om medicinernas verkan på mitt mående. Det är självklart inte bara medicinen jag gick på som gjorde att jag mådde som jag gjorde men det var den som gjorde att jag blev farlig för mig själv och inte klarade av att sålla bort visst negativt tänk. Tänker alltid att det kunde vara värre. Tänker på mina barn och hur glad jag är över att dom är friska och hur mycket bra jag har i mitt liv, känner mig tacksam över dom och min pojkvän som finns här när jag inte riktigt orkar. 
 
Ni får tycka vad ni vill om mig. Men ni vet inte hur det är att leva i min kropp och i mitt huvud. Alla är olika, tänker olika och går igenom olika saker i livet. Ibland hanterar man saker bra ibland mindre bra.
 
Ibland mår jag så himla bra, överfylld med lyckokänslor och ork att göra mer och lust att hitta på saker jag inte borde göra. Efter dom korta perioderna blir jag trött, mano och lätt apatisk. Men jag försöker alltid hitta på nåt med barnen oavsett hur jag mår för det mår jag bra av och dom med. 
Jag ogillar smilys och hjärtan hit och dit. Men! Jag använder det hela jävla tiden. För precis som jag läser av människors ansiktsuttryck eller kroppsrörelser så använder jag mig själv mycket av gester och grimaser när jag träffar någon för att jag vill att dom ska förstå mig på ett tillfredsställande sätt. Så när jag skriver måste jag ju visa vilket humör jag är på annars kan någon misstolka mig. Varför bryr jag mig så mycket?! En större fråga är väl varför folk retar sig så vansinnigt mycket på såna små skitsaker. Okej att man kan störa sig men det finns väl värre saker att stressa upp sig över. ;) 
Man måste ha få stora problem eller svårigheter i livet om man på allvar blir helt galen bara för att någon gör en särskrivning för mycket eller råkar skriva en negativ statusuppdatering nån gång ibland. Kan okså störa mig massor på vissa men det rinner av mig lika snabbt när jag tänker på viktigare saker.
Bra dag, inte lika mycket värk och årets första dopp (även om det var i uppvärmd bassäng )  Härlig promenad i kvällssolen med Lilo och my lövly. Ufo följde givetvis efter oss över vägen. Suck. Så lite positivitet kan behövas när allt annat tycks dystert och hemskt här i världen. 
 
Dagens negativitet
Smått trött på människor som hävdar att dom är så goda och omtänksama när deras favorit sysselsättning tycks vara att endast skriva stöttande ord hjärtan med smilys etc där det kan synas offentligt. FB i ett nötskal.
 
 
 
Känner mig så tacksam över den som har hjälpt mig,tröstat,peppat och hälsat på, försökt förstå mig och lyssnat på mig, stått ut med mig! Har inte varit jag. Känns som jag har varit inlåst i några månader utan att komma ut. Är glad över att slippa alla jävla tunga mediciner som gör mig helt knäpp. Nu är det hanterbar mängd på pillren och snällare preparat. Försöker att inte tänka på framtiden för den kommer tids nog. Försöker leva i nuet och är galet kär i min underbara kille, barnen är friska och än finns det mat i kylen. Värk känns obetydlig just nu. Bara spotta värken i ansiktet och köra på, samma med ångesten, im stronger than that shit!
 
Alla kämpar med sitt. Jag har sprungit i motvind ett bra tag och inte vågat be om hjälp. Har legat inne så länge som 2 månader samanlagt och har mått värre än någonsin psykiskt. Har gjort oförlåtliga saker för att jag inte har orkat mer. Det har varit allvarligt. Åkt ambulans 3 gånger och varit psykotisk. Men jag mår bättre just nu, känner mig som mig själv igen. Självklart slåss jag fortfarande med mina demoner inombords men jag har mer kraft att orka kämpa nu och kommer inte göra nåt drastiskt eller dumt.
Tuffa två veckor. Idag är jag stabil mellan varven. Vill fira fettisdagen med barnen men har inga pengar kvar så det får vänta.
 
Pratade igen med smärtenheten och nu ville dom att jag skulle trappa NER medicinen. Suck hinner inte med mina egna svängningar så hur ska jag hinna med deras?
pendlar så fort och kraftigt att jag känner mig helt skizzo på riktigt. Ser nyktert på hela situationen mellan varven och förstår att jag behöver hjälp snartast och borde inte vara ensam. Bara det att när jag mår som vanligt mellan varven glömmer jag av allt annat och intalar mig att det inte är någon fara och att nu mår jag ju bra och tänker rationellt så då är det lugnt. 
 Pratade nyss med smärtsköterskan och dom ville att jag skulle fortsätta trappa upp medicinen men att jag måste ha kontakt med vuxenpsyk samtidigt och börja snarast med mer antidepressiva. Jag vill inte. Jag vill bara sova och vakna när allt är över, utan smärta och utan psykoser.
 
 
värdelöst äckel
ful
äcklig,dum
värdelös
ful,dum äcklig
hatar den jag ser
fan vad jag hatar dig
orkar inte se dig orkar ingenting
låt mig få vila
ett sista rus sen kan jag somna
snälla låt mig få må bra
snälla ni lid inte, snälla låt mig få må bra
låt mig gå
vill sova, orkar inte vakna imorgon
orkar inte ha ont mer
vill bara sova en stund
Mycket som hänt efter sommaren. Hösten och vintern har sakta ändrat mitt psykiska och fysiska tillstånd.
Sen har jag ju även tagit tag i träningen och börjat på korpen några gånger i veckan. Första veckorna gick förvånansvärt bra utan allt för mycket värk sedan kom det fruktansvärda smärtor efter ett tag som höll isig länge. Deppigheten blev värre med smärtan efter ett tag, man orkar inte hur länge som helst.Nu är det lite bättre med nervsmärtan och myon. Värsta skovet över for know. Har även börjat med en ny medicin gabapentin. Tror att den kan hjälpa lite men är svårt att säga så länge jag inte är mitt uppe i ett skov som sagt. Ska försöka trappa ner morfinen och förhoppningsvis klara mig helt utan den så småningom. Skrämmande när smärtorna kommer tillbaka och överväldigar mig att vara utan det enda som hjälper någorlunda. Men det ska nog gå bra. Försöker tänka positivt. Pendlar sjukt mycket i humöret och i sinnestillstånd. Igår och idag har jag varit positiv och orkat lite mer men samtidigt haft mer ångest och tics. Andra dagar kan det kännas som att jag är besatt av en ond demon som förvränger min verklighetsuppfattning och hela min personlighet.
Min pmds har kommit tillbaka. Mår oftast "bra" i ca en vecka sedan kommer det krypande tillbaka.
 
När det är som värst blir allt mörkt. Vänder mig inåt och fastnar där. Det kan komma på en minut från att ha varit glad till att bli apatisk och självmordsbenägen. Har inget att bli så deppig över det bara kommer, känslor som tar över och vägrar släppa och tankarna kommer från nån annan än mig själv känns det som, kan inte styra det.
 
Hjärnan är knepig och skrämmande.
 
Har ett bra liv. Underbar pojkvän och friska barn och anhöriga. Jag hoppas på att må mycket bättre igen till våren och sommaren, det brukar vända till det bättre med sol och värme.
 
Imorgon ska jag på magnetröntgen för rygg och bröstkorg. Har ångest över det märker jag och nervösticsar.
Senast jag gjorde en liknande röntgen hittade dom tumören i lungan. Många minnen som kommer tillbaka från den tiden. Pratar inte mycket om det men det har satt sina sår. Mycket tankar som går.
 
Jag är så trött. Känner för att sova ett par år och vakna till en normal hjärna.