Imorgon ska vi åka till Skåne och hälsa på Cia. Det blir fullsatt in tha car" Stefan, barnen och Anna hänger på. Stefan ska till sin flickvän Jenny som bor i Höör. Stefan var förövrigt helt dum i huvudet igår så det slutade med att jag slängde ut honom mer eller mindre. Blir så jävla förbannad när han är så korkad ibland.  Kallade mig för ett ord som INGEN kallar mig för.. när barnen stod bredvid honom!  Han kan verkligen konsten att reta upp mig den mannen. Jag blev arg och upprörd för att han helt plötsligt säger nånting helt annat än det vi hade bestämt dagen innan och sen låtsas som ingenting och att han inte fattar varför jag blev arg. Ghaaaa! Så när jag förklarade för honom att han själv måste använda hjärnan som han faktisk har så skrek han att jag var en jävla **** O well det är ingen ide att försöka förklara nåt för han tycks visst ha jävligt svårt att fatta ibland. Be om ursäkt kan han inte göra heller trots att det faktiskt är barnen som får lida när han säger sådana saker. Jag är inte perfekt ska gudarna veta, men jag kallar honom inte för sådana saker och verkligen inte framför barnen! Nu har vi i alla fall kommit överens om att vi ska åka till skåne ändå och ta min bil. Man måste ju bli vänner igen snabbt när man har barn att tänka på.
Blir bara så trött.

Så nu måste här tvättas och packas inför morgondagen, det kommer nog bli jätte roligt väl där.

Idag upplever jag ännu en dag som jag är på fantastiskt bra humör! Känner mig lycklig! Fy faaan vad skönt att må någorlunda bra, det gör mycket för humöret!!! ÄÄÄÄÄLSKAR mina barn!!!!!
Just nu skiner solen... Men det börjar bli molnigt igen... Jaja man får väl vara glad så länge det varar, tänker minsann inte gnälla om vädret hela tiden. Vi lever i Sverige det kan inte vara sol hela tiden!
Har precis kommit hem efter att ha lämnat ungarna till skola respektive dagmamma. De är så fina mina killar. Tim börjar ettan efter sommaren och ååå så han har sett fram emot det! Han fick ju gå om ett år i förskolan för att han halkat efter så med lite grejer som han helt enkelt inte var intresserad av förra året. Men efter utvecklingssamtalen så har det verkligen hänt grejer! Han ligger före de andra i mycket nu. Han är precis som en 7-8 åring ska vara sa de och de känns otroligt skönt att höra. Det har varit väldigt mycket oro över detta kan jag ju säga.
Erik har inga problem alls. Det känns fruktansvärt skönt att man slipper börja om med honom också.
Jag har återhämtat mig efter operationen. Men känner dessvärre ingen skillnad när jag äter. Men börjar finna mig i detta. Det blir inte mycket bättre det är väl bara att gilla läget och försöka att inte tänka för mycket för då kommer paniken och ångesten krypande. Det är tur att jag är van med alla krämpor och stopp i halsen... Ibland önskar jag att människor i min närhet verkligen till fullo förstod hur jag oftast mår. Jag mår mycket bättre än många andra som lever med jobbiga sjukdomar men det tar på krafterna extremt mycket att ständigt må dåligt. Idag mår jag bra, ont i ryggen men inte farligt i magen än så länge. Jag kan uppfattas som okänslig och ibland gnällig och självisk har jag fått för mig, och i sådana fall ber jag om ursäkt. Men det är bara det att de som andra klagar över har jag mer eller mindre jämt. Svårt för mig att sätta sig in i andras smärtor ibland kanske, jag har ganska hög smärttröskel vid det här laget. Men ska försöka skärpa mig och sluta klaga om jag gör det.
Befinner mig i en mindre ekonomisk kris just nu, som vanligt känns det som! Men denna gången har jag i alla fall sparat så jag kan laga bilen tillsvidare. Sen har jag beställt kläder till Tim för 1000 kr så det är inte så konstigt om det stramar i börsen.
Jag har blivit fruktansvärt folkskygg. Går ingenstans ensam. Kan inte ens åka och handla om jag inte har med mig åtminstone barnen. Jag svarar inte i telefonen eftersom jag inte har nummerpres. Sen måååste jag skärpa mig och börja höra av mig till dem jag saknar och älskar. Jag vet inte varför det är så jävla svårt för mig! Känns som att jag lever i en liten bubbla...
Kärleksfronten då... Jo jag har ju träffat Jonas i ca 3 månader nu tror jag. Det har varit lite upp och ner med mina känslor kan man ju lugnt säga. Har inte vetat vad jag vill. Har så otroligt svårt att lita på människor. I synnerhet om det är nån som visar mig mycket kärlek och tyck vilja mig väl... Jag kan bara inte ta till mig det och tro på det helt ut. Eller så är jag livrädd att det ska hålla, att det jag har önskat mig så länge bara är en illusion. Jonas är allt jag har önskat mig. Och det känns skrämmande. De sista dagarna har jag varit mycket med Jonas och vi har haft det otroligt bra, känner mig kär! Och det skrämmer mig ju såklart också... Jag kan inte riktigt tillåta mig själv att helt släppa kontrollen och bara njuta. Hoppas det går över.
Nästa helg ska Jonas jag och barnen åka till Kosteröarna! Västkusten. Vi skulle få bo i ett hus där som en familj har på somrarna när de inte bor i Stockholm. Jonas ska hjälpa en kompis att laga deras båt där. Jag föler inte med till Spanien denna gången. Det får bli en tripp bara jag och Jonas nästa gång i stället. Jag vill inte ta med mig barnen första gången jag åker utomlands dels för att jag är rädd att det ska hända nåt och dels för att jag är självisk.
Var tvungen att skriva av mig då jag inte skrivit på så länge.