Hilja

Har precis kommit hem efter att ha lämnat ungarna till skola respektive dagmamma. De är så fina mina killar. Tim börjar ettan efter sommaren och ååå så han har sett fram emot det! Han fick ju gå om ett år i förskolan för att han halkat efter så med lite grejer som han helt enkelt inte var intresserad av förra året. Men efter utvecklingssamtalen så har det verkligen hänt grejer! Han ligger före de andra i mycket nu. Han är precis som en 7-8 åring ska vara sa de och de känns otroligt skönt att höra. Det har varit väldigt mycket oro över detta kan jag ju säga.

Erik har inga problem alls. Det känns fruktansvärt skönt att man slipper börja om med honom också.

Jag har återhämtat mig efter operationen. Men känner dessvärre ingen skillnad när jag äter. Men börjar finna mig i detta. Det blir inte mycket bättre det är väl bara att gilla läget och försöka att inte tänka för mycket för då kommer paniken och ångesten krypande. Det är tur att jag är van med alla krämpor och stopp i halsen... Ibland önskar jag att människor i min närhet verkligen till fullo förstod hur jag oftast mår. Jag mår mycket bättre än många andra som lever med jobbiga sjukdomar men det tar på krafterna extremt mycket att ständigt må dåligt. Idag mår jag bra, ont i ryggen men inte farligt i magen än så länge. Jag kan uppfattas som okänslig och ibland gnällig och självisk har jag fått för mig, och i sådana fall ber jag om ursäkt. Men det är bara det att de som andra klagar över har jag mer eller mindre jämt. Svårt för mig att sätta sig in i andras smärtor ibland kanske, jag har ganska hög smärttröskel vid det här laget. Men ska försöka skärpa mig och sluta klaga om jag gör det.

Befinner mig i en mindre ekonomisk kris just nu, som vanligt känns det som! Men denna gången har jag i alla fall sparat så jag kan laga bilen tillsvidare. Sen har jag beställt kläder till Tim för 1000 kr så det är inte så konstigt om det stramar i börsen.

Jag har blivit fruktansvärt folkskygg. Går ingenstans ensam. Kan inte ens åka och handla om jag inte har med mig åtminstone barnen. Jag svarar inte i telefonen eftersom jag inte har nummerpres. Sen måååste jag skärpa mig och börja höra av mig till dem jag saknar och älskar. Jag vet inte varför det är så jävla svårt för mig! Känns som att jag lever i en liten bubbla...

Kärleksfronten då... Jo jag har ju träffat Jonas i ca 3 månader nu tror jag. Det har varit lite upp och ner med mina känslor kan man ju lugnt säga. Har inte vetat vad jag vill. Har så otroligt svårt att lita på människor. I synnerhet om det är nån som visar mig mycket kärlek och tyck vilja mig väl... Jag kan bara inte ta till mig det och tro på det helt ut. Eller så är jag livrädd att det ska hålla, att det jag har önskat mig så länge bara är en illusion. Jonas är allt jag har önskat mig. Och det känns skrämmande. De sista dagarna har jag varit mycket med Jonas och vi har haft det otroligt bra, känner mig kär! Och det skrämmer mig ju såklart också... Jag kan inte riktigt tillåta mig själv att helt släppa kontrollen och bara njuta. Hoppas det går över.

Nästa helg ska Jonas jag och barnen åka till Kosteröarna! Västkusten. Vi skulle få bo i ett hus där som en familj har på somrarna när de inte bor i Stockholm. Jonas ska hjälpa en kompis att laga deras båt där. Jag föler inte med till Spanien denna gången. Det får bli en tripp bara jag och Jonas nästa gång i stället. Jag vill inte ta med mig barnen första gången jag åker utomlands dels för att jag är rädd att det ska hända nåt och dels för att jag är självisk.

Var tvungen att skriva av mig då jag inte skrivit på så länge.