ska jag operera mig i matstrupen eller inte det är frågan. Om jag gör det kanske det blir lite lättare att äta ett tag. Risken för mer problem med värk och magsaft blir större. Å andra sidan kommer skiten tillbaka efter ett tag och jag blir likt förbannat tvungen att ta bort matstrupen. Eller ska jag fixa en pegg och sluta äta helt innan jag skadar den så mycket att den går sönder. Jag vill kunna äta och njuta av att äta. spyr när jag tänker på framtiden och all ovisshet. Önska att alla svar bara kom till en. Ja,ja det kunde alltid vara värre jag vet. Men den som inte själv har akalasi har faktiskt inte en jävla susning om hur det känns att gå igenom operationer undersökningar följdproblem och värk. Börjar nästan tro att jag bara har inbillat mig alltihop, alla jävla smärtdiagnoser,tumörer och annan hälsorellaterad skit som händer mig. Känns ibland som ett väldigt dåligt skämt. Ja. Jag ska vara tacksam jag vet. Dock tycker jag väl att det är ganska lätt för andra att säga det när dom inte varit så sjuka som jag har varit sedan jag var 13år. Tänker mer positivt en de flesta jag känner och är betydligt mer tacksam. Men det kommer stunder då jag är bitter och trött.
Det är verkligen svårt att låtsas må bra när man är ett psyko innombords. När en person nära påstår att det är själviskt av mig att må dåligt. Får små panik över det då jag hur mycket jag än försöker inte kan styra mina tankar och fantasier, det går liksom inte att förtränga vissa saker bara för att andra ska må bättre. Denna människa kallar mig en börda som hon inte orkar ha i sitt liv, jag får ta stöd av andra. Bara det att jag inte berättar eller belastar någon med mina tankar. Jag sökte själv vård när det gick för långt och har verkligen gjort allt och lite till för att få den hjälp jag behöver. Men när någon som man trodde stod en nära påstår att jag är en självisk idiot som ska dra åt helvete blir jag inte bara ledsen jag blir arg. Enda anledningen till att jag andas är för er. Du kan stötta andra när dom mår skit men inte mig. Det är INTE vilkorslös kärlek som du så ofta hävdar att du har för mig. Jag tillför inte heller något och har aldrig stöttat dig sa du. Du har gjort allt du kan för att stötta mig nu när jag mått dåligt säger du och att ingenting räcker. det ända jag krävt av dig är att du ska finnas där, kanske höra av dig lite oftare när jag behövde dig när jag låg inne och kände mig helt övergiven. Men du vägrade lyssna på mig då med. Konstigt hur du kan dra slutsatser om hur självisk jag är som inte kämpar när du inte har tagit dig tid att prata med mig. Det ända du har gjort klart är att jag inte får säga saker om hur jag egentligen mår för det får dig att må dåligt. Du har skällt och spottat på mig när jag har bett om hjälp. Jag har och kommer aldrig göra så mot dig. Aldrig. Vi har pratat ca 3 gånger på 4 månader och du har skickat två sms.Resten är offentliga känsloyttringar på fb. Du är falsk och självisk inte jag. Det är inte normalt att klandra mig för att jag har varit till besvär för att jag varit sjuk vid min lungop och att du gjorde så mycket för mig då. Det är fan inte rättvist.
Jag kämpar röven av mig varje dag att klara av en vardag med helvetes smärtor och psykiska besvär, jag gnäller inte utan klistrar oftast på ett leende och gör mer än jag orkar. Jag har inte gett upp och har inte slutat att kämpa som du har sagt. Då hade jag ju inte varit här. Skönt att veta att en person vet allt om vad jag har gjort och hur jag har mått som har suttit med när läkarna har förklarat om medicinernas verkan på mitt mående. Det är självklart inte bara medicinen jag gick på som gjorde att jag mådde som jag gjorde men det var den som gjorde att jag blev farlig för mig själv och inte klarade av att sålla bort visst negativt tänk. Tänker alltid att det kunde vara värre. Tänker på mina barn och hur glad jag är över att dom är friska och hur mycket bra jag har i mitt liv, känner mig tacksam över dom och min pojkvän som finns här när jag inte riktigt orkar.
Ni får tycka vad ni vill om mig. Men ni vet inte hur det är att leva i min kropp och i mitt huvud. Alla är olika, tänker olika och går igenom olika saker i livet. Ibland hanterar man saker bra ibland mindre bra.
Ibland mår jag så himla bra, överfylld med lyckokänslor och ork att göra mer och lust att hitta på saker jag inte borde göra. Efter dom korta perioderna blir jag trött, mano och lätt apatisk. Men jag försöker alltid hitta på nåt med barnen oavsett hur jag mår för det mår jag bra av och dom med.
Jag ogillar smilys och hjärtan hit och dit. Men! Jag använder det hela jävla tiden. För precis som jag läser av människors ansiktsuttryck eller kroppsrörelser så använder jag mig själv mycket av gester och grimaser när jag träffar någon för att jag vill att dom ska förstå mig på ett tillfredsställande sätt. Så när jag skriver måste jag ju visa vilket humör jag är på annars kan någon misstolka mig. Varför bryr jag mig så mycket?! En större fråga är väl varför folk retar sig så vansinnigt mycket på såna små skitsaker. Okej att man kan störa sig men det finns väl värre saker att stressa upp sig över. ;)
Man måste ha få stora problem eller svårigheter i livet om man på allvar blir helt galen bara för att någon gör en särskrivning för mycket eller råkar skriva en negativ statusuppdatering nån gång ibland. Kan okså störa mig massor på vissa men det rinner av mig lika snabbt när jag tänker på viktigare saker.
Bra dag, inte lika mycket värk och årets första dopp (även om det var i uppvärmd bassäng ) Härlig promenad i kvällssolen med Lilo och my lövly. Ufo följde givetvis efter oss över vägen. Suck. Så lite positivitet kan behövas när allt annat tycks dystert och hemskt här i världen.
Dagens negativitet
Smått trött på människor som hävdar att dom är så goda och omtänksama när deras favorit sysselsättning tycks vara att endast skriva stöttande ord hjärtan med smilys etc där det kan synas offentligt. FB i ett nötskal.
