Hilja

Det är verkligen svårt att låtsas må bra när man är ett psyko innombords. När en person nära påstår att det är själviskt av mig att må dåligt. Får små panik över det då jag hur mycket jag än försöker inte kan styra mina tankar och fantasier, det går liksom inte att förtränga vissa saker bara för att andra ska må bättre. Denna människa kallar mig en börda som hon inte orkar ha i sitt liv, jag får ta stöd av andra. Bara det att jag inte berättar eller belastar någon med mina tankar. Jag sökte själv vård när det gick för långt och har verkligen gjort allt och lite till för att få den hjälp jag behöver. Men när någon som man trodde stod en nära påstår att jag är en självisk idiot som ska dra åt helvete blir jag inte bara ledsen jag blir arg. Enda anledningen till att jag andas är för er. Du kan stötta andra när dom mår skit men inte mig. Det är INTE vilkorslös kärlek som du så ofta hävdar att du har för mig. Jag tillför inte heller något och har aldrig stöttat dig sa du. Du har gjort allt du kan för att stötta mig nu när jag mått dåligt säger du och att ingenting räcker. det ända jag krävt av dig är att du ska finnas där, kanske höra av dig lite oftare när jag behövde dig när jag låg inne och kände mig helt övergiven. Men du vägrade lyssna på mig då med. Konstigt hur du kan dra slutsatser om hur självisk jag är som inte kämpar när du inte har tagit dig tid att prata med mig. Det ända du har gjort klart är att jag inte får säga saker om hur jag egentligen mår för det får dig att må dåligt. Du har skällt och spottat på mig när jag har bett om hjälp. Jag har och kommer aldrig göra så mot dig. Aldrig. Vi har pratat ca 3 gånger på 4 månader och du har skickat två sms.Resten är offentliga känsloyttringar på fb. Du är falsk och självisk inte jag. Det är inte normalt att klandra mig för att jag har varit till besvär för att jag varit sjuk vid min lungop och att du gjorde så mycket för mig då. Det är fan inte rättvist.

 

Jag kämpar röven av mig varje dag att klara av en vardag med helvetes smärtor och psykiska besvär, jag gnäller inte utan klistrar oftast på ett leende och gör mer än jag orkar. Jag har inte gett upp och har inte slutat att kämpa som du har sagt. Då hade jag ju inte varit här. Skönt att veta att en person vet allt om vad jag har gjort och hur jag har mått som har suttit med när läkarna har förklarat om medicinernas verkan på mitt mående. Det är självklart inte bara medicinen jag gick på som gjorde att jag mådde som jag gjorde men det var den som gjorde att jag blev farlig för mig själv och inte klarade av att sålla bort visst negativt tänk. Tänker alltid att det kunde vara värre. Tänker på mina barn och hur glad jag är över att dom är friska och hur mycket bra jag har i mitt liv, känner mig tacksam över dom och min pojkvän som finns här när jag inte riktigt orkar. 

 

Ni får tycka vad ni vill om mig. Men ni vet inte hur det är att leva i min kropp och i mitt huvud. Alla är olika, tänker olika och går igenom olika saker i livet. Ibland hanterar man saker bra ibland mindre bra.

 

Ibland mår jag så himla bra, överfylld med lyckokänslor och ork att göra mer och lust att hitta på saker jag inte borde göra. Efter dom korta perioderna blir jag trött, mano och lätt apatisk. Men jag försöker alltid hitta på nåt med barnen oavsett hur jag mår för det mår jag bra av och dom med.