värk

4kommentarer

Nu har jag mått för dåligt för länge. Man känner inte igen sig som människa och person. Jag har inget tålamod. Blir
arg snabbt och är extra känslig. Saknar barnen när dom inte är här. Låg och grät igår kväll för att jag älskar dom så och bara vill att de ska få ha det bra i livet, leva länge. Jag är så rädd hela tiden att det ska hända dom något. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till. Vill bara finnas här för dom, önskar att jag var en bättre mamma som orkade mer och inte blir arg för småsaker. I förrgår fick jag nog när det var dax att göra rent kattlådan och barnen skulle hjälpa till eftersom jag inte får lyfta nåt. Det slutade med kattsand och bajs över hela golvet. En arg mamma som sedan blev ledsen och barnen blev tysta och kramade om mig, Erik smekte mig över ryggen och tyckte synd om sin mamma, att jag ska behöva ha ont jämt. Jag orkar snart inte mer. Närmar mig bristningsgränsen. Allt skulle bli bra efter jag fick diagnoserna på dom andra sjukdomstillstånden. En plan skulle läggas upp. En rehabplan som innefattar konditionsträning och frigörande av endorfiner. Ingen fysisk träning. Det är så svårt att ta in och ta på allvar att jag inte får träna NÅGOT alls. Så självklart försökte jag i väldigt milda doser i en månad med lite yoga och sjukgymnastik övningar. Men det var för tidigt och nu har jag förstört högersidan som följd. Nu kommer allt ta ännu längre tid såklart. Men det gick så bra så länge att jag inbillade mig att det faktiskt funkade. Det är ju inte bara den myofacsiella värken som blir svår det är nervskadorna som förvärras vid någon form av fysisk träning. Och nu har jag fått beviset på det. Det är så otroligt svårt att veta vad man får göra som är lagom och vad som i längden är skadligt och förödande, det är en fin balansgång. Jag får som dom har sagt åt mig tidigare bara använda mig av konditions träning i form av kortare promenader. Jag får inte gå på stan. Inte dricka alkohol, snusa eller äta mat sent. Varför ska det vara så svårt att följa dessa direktiv!? Mina "bättre" dagar så måste jag göra nån form av avslappnings övningar och frigöra endorfiner och bara ta det lugnt. Men när jag har bättre dagar vill jag ju göra annat! Man vill pyssla, fixa i ordning i hemmet, städa greja helt enkelt. Svårt att låta bli och bara rå om sig själv. Fruktansvärt jobbigt att inse hur lite man faktiskt klarar av. Måste ha hjälp med så mycket. Klarar inte ens av att bädda sängarna i barnens rum. Orkar inget just nu heller. Orkar inte ta tag i saker. Vet att jag måste och jag får ångest. Just nu är allt ensamt, plågsamt och jobbigt.

4 kommentarer

EE

22 Oct 2012 14:21

Känner mig dum för att jag inte hjälper till på något sätt. Inte för att jag har en aning om vad jag skulle kunna göra, men vill.. för jag blir ledsen av din "skit".

Man kan ju inte mer än att hoppas, och det är jag så sjukt jävla trött på.

MÅ BÄTTRE!!1 för faaaan!!

Louise

23 Oct 2012 20:04

Du vet att jag finns här, ett litet stenkast bort och hjälper dig om du behöver det. Jag finns här om du behöver en stöttande hand, eller vill ha ett öra som lyssnar :) Glöm inte bort, du är inte ensam! Kramar, min fina vän!

Madeleine

24 Oct 2012 12:36

Önskar att jag fanns närmre så vi kunde vara en del av varandras vardag<3

Madeleine

24 Oct 2012 12:36

Önskar att jag fanns närmre så vi kunde vara en del av varandras vardag<3

Kommentera

Publiceras ej