fasad

0kommentarer

Ibland när man har tagit sig ut ur den där bubblan, den där kletiga tjocka sega bubblan så lyckas man inte bli helt ren och torr. Klumpen ligger latent i periferin och arbetar som en magnet som man kämpar med att hålla undan utan att veta varför eller hur.
 
Sammtidigt försöker du vara en bra mäniska. Nå ut.. Höra av sig, försäkra sig om att jag finns här för flera människor som jag egentligen önskar skulle göra samma för mig. Kämpar med att inte berätta hur jag mår, hur jag vill dö med jämna mellanrum, hur jag vill höra ett: Hur är det egentligen ! Hur jag vill ha den där mentala kramen som aldrig släpper taget. Tröst. Jag är ett barn. Ett äckligt patetiskt litet barn, förstörd och bortom räddning.
 
den där handen som hela tiden stryper mig hårdnar så fort jag vill öppna munnen. Jag skriker lika tyst som alltid och vet inte hur länge jag orkar fortsätta, hoppas...
Det är en del av mig själv. Den andra delen är glad över att leva, glad över att mina älsklingar lever. Tacksam och ganska ödmjuk. Den tredje delen är mest rädd. Förskräckt. Livrädd att allt snart ska ta slut. Jag lever nu men i morgon är allt över på ett ögonblick. Imorgon är jag gammal. Livet rinner iväg och jag hinner inte stanna upp. Jag vill stanna tiden och samla mig, orka och leva, för mina barn. Stress,stress och andningsuppehåll.
 
Djupandas. Men det gör så ont. Vill inte vara så här rädd. Varje gång dom släcker ner mig. Då finns jag inte längre. En gång var tredje månad existerar inte jag mer. I några sekunder innan jag försvinner så slappnar jag av. På riktigt, slappnar av! På ett sätt jag aldrig kan annars. På ett ofrivilligt sätt där alla barriärer rämnar där jag tillåts att släppa på mörkret, eller släppa lös mörkret och bara gråta. I några sekunder.. Gråter jag på riktigt och jag blir rädd för vad som kan hända Om jag vaknar igen.
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej