Hilja

 

 

Jag är så trött på att försöka hålla humöret uppe hela dagarna samtidigt som man känner sig sjuk på riktigt. Matstrupen krånglar, får inte ner min saliv knappt och får panik känslor som jag hela tiden försöker att kontrollera när det känns som att man ska kvävas till döds vid stoppen i halsen. När det förvärras förvärras också smärtan i bröstet då det blir ett ökat tryck och med det kommer smärtan i vågor från matstrupen och mer värk i kroppen. Har svårt att sova  då det blir obekvämt att sitta upp och sova på nätterna. På morgnarna så har jag i sömnen lagt mig ner mer och vaknar med skit i luftrrör och i lungorna vilket förvärrar andningen ytterligare. Jävla skit. Kan man inte bara få må bra!!! Kronsikt spänd.

Barnen vill inte vara här. Jag är själv. Det ekar i lägenheten och jag är fortfarande folkskygg trots alla ansträngningar på vuxenpsyk och terapin. Rastlösheten sätter käppar i hjulen mellan varven.

Känner mig ensamast i världen och jag måste hålla mig undan den enda som vill hjälpa mig att må bättre för jag kan inte ge den personen det den vill ha och mitt hjärta gråter för din skull men jag orkar inte bära mer ångest nu, det räcker med all min egen.

 

 

Terapin i dag. Jag var ledsen och kännde mig som vanligt löjlig så fort jag blev ledsen. Så mycket saker som låter löjliga men är ganska väsentliga för mig just nu. Rådet i dag är att när jag är där inne med henne så måste jag försöka att sluta förklara allt för mig själv och tillåta mig själv att bli arg och besviken att visa känslor på riktigt framför henne. Hon vill att jag ska bli arg på henne nästan för hon vill se hur jag agerar och hanterar situationen. Men eftersom jag alltid ska ha en logisk förklaring på allt så blir jag aldrig arg på henne mer än nån sekund sen börjar förklaringarna i hjärnan ta över och jag häver den irriterade känslan på en gång för min logik säger att hon gör detta för att det är hennes jobb osv. Måste lägga förklaringarna och analyserna på hyllan och börja visa mänskliga känslor.

 

Jag är inte redo för att ge mig in i nåt förhållande nu konstaterades och jag ska försöka lägga band på mig när ensamheten blir som värst. En ny kille gör inte mig bättre. Ett nytt kärleksliv betyder i själva verket att jag gör om samma misstag och fortsätter att försöka få nånting som jag aldrig kommer att få, jag blir aldrig nöjd hur bra killen en må vara för det är inte dom som egentligen är problemet. Det är min törst efter kärlek som blir övermäktig, jag vill ha ALLT  eller inget. Känner mig alldeles för lätt sviken av människor runt mig och har konstatarat att detta funnits med sedan jag var barn och började skära mig själv och skada mig själv. Jag tar saker extra hårt och personligt. Allt detta har hon försökt att förklara för mig. Och hon har rätt men jag vill inte erkänna för mig själv att jag är en sådan människa. Jag vill inte identifiera mig själv som sjuk. Jag skämms över mig själv. Jag vill inte säga att jag har borderline tex. För jag skämms över mina diagnoser. Målet med terapin är att jag ska lära käna mig själv och ta reda på vem jag är. Att jag nån gång ska tycka om mig själv och att jag kankse, kanske kan börja ha normala förhållanden till andra utan den konstanta gnagande känslan av besvikelse, att jag känner mig oälskad och osynlig och sviken jämt och ständigt. Att jag ska börja lita på människor.