Kan det vara så att min son är mer lik mig än vad jag någonsin i min vildaste fantasi vågat tro...
Han är en KARLSSON ut i fingerspetsarna. Han skrämmer livet ur mig mellan varven. Igår hittade jag honom sittandes på huk som smeogel, väsandes åt mig som en galning... Sen tog han ett skutt och klamrade sig fast i mina ben väsandes ännu mer... Sen skrattar han så mycket att han får ont i magen för han vet att jag alltid säger -Du skrämmer mig! Hans nya favorit mening! Men han pendlar precis som jag i sinnesstämningarna. I förrgår fick vi alla vara tysta för att hans tiger nalle skulle sova, han hade bäddat in nallen i en filt i soffan. Han älskar sina nallar. Han sa att han skulle tycka att det var mysigt om vi kunde gå på bio och ta med nallarna så att vi kunde äta popcorn och dricka saft med dom. Det skulle väl va mysigt mamma?
Gud vad jag älskar mina barn!