Hilja

 

Mår helt okej idag också :) Igår hämtade jag barnen igen och vi lånade stefans bil och åkte och hälsade på Jonas på kvällen. Barnen fick kvällsmat och jag bjöd på glögg och toblerone. Myyys!

 

Fyndade massa fina saker på secondhand med! Bla en tavla från Morfar :) Den passar utmärkt i mitt storarum. Ska ta en bättre bild när det är ljusare i rummet.

 

I förrgår hade jag och Tim en mysig eftermiddag tillsamans, bara jag och han. <3

 

 

 

 

Är tillbaka men vill bara bort

 

 

Imorgon är det 3 veckor här ...    

Va ska jag säga. Mår inte bra nej för helvete. Orkar inte va den där som låtsas vara så himla positiv. Jag mår dåligt ofta men jag lever. My assssss. Fuck it. Vill bara....................

 

 

 

 

 

 

Hej.

Överlevde ännu en operation. Den gick bra och matstrupen hade återhämtat sig sedan sist sa Dr Leif.

Förra gången var det en kraftig inflamation hela vägen blandat med matrester som komplicerade en hel del.

Behövde bara stanna en natt och fickäta och dricka nästan på en gång när jag kom tillbaka upp från uppvaket till avd! Det har inte hänt på mycket länge! Så glada miner för att det gick så mycket bättre än vad jag hade gått och varit nervig över...

Hade betydligt ondare i kroppen än jag brukar och hade ett fruktansvärt tryck med värk i hela bröstkorgen och ryggen som bara blev värre. Gjorde ont att prata och röra sig. Men medicinerna hjälpte bra. Väl hemma vart det betydligt värre och jag behövde hjälp att flytta mig från rygg till sida och kunde knappt lyfta huvudet utan hjälp. Antar att det var de myofaciella som spökade för det var verkligen en kraftig "träningsvärk" i hela kroppen. Mattades av efter två dar hemma som tur va men fick det jag hade hoppats klara mig utan så då var det back to zombie mode. Är så tacksam att jag har Stefan och många andra som kan hjälpa mig när jag behöver.

 

Tarmvred och skit är underkontroll och magen börjar sakta ta sig tillbaka även om den fortfarande är svullen som ett hus.

 

Men nu så! 

Lördagen mådde jag såpass bra att jag tog en första promenad med barnen, kort men skön. Plockade massa fina löv som vi ska pyssla med.

Väl uppför trapporna så var man halvdö igen men nöjd. Sen fortskred helgen med en massa lust att plocka och göra fint i barnas rum som gick ganska mycket åt helvete då jag inte hade styrkan eller orkan att slutföra nåt. Bäddade rent i barnas sängar och nu har jag så ont i kroppen och högersidan att jag har lust att spy. Smart.

 

Fy faan vad bittert och gnälligt allt låter.. Men det är ju mest konstateranden av min vardag. Känner mig inte alls nere eller bitter över hur jag mår just nu! Det är bara fakta. Är glad bara det inte blir värre och så länge jag klarar mig utan värken i från matstrupen osv!

 

Har fortfarande inte kännt nån förändring efter op dock. Får väl ge det ett tag till och tänka på vad jag stoppar i mig.

 

inser hur ego jag har låtit de sista inläggen. Men å andra sidan skriver jag bara hur jag känner. Inte många som går in här och läser om mig. Det vill jag ju inte heller. Så ska sluta bry mig så mycket om vad alla tycker om en hela tiden. Fuck it. Får väl bara hoppas att den här emotionella skiten försvinner lite snart. Slänger in foton i stället för mitt snack, får hoppas att det är roligare :)

 

 

 

Är så jävla glad över att alla jag älskar mår bra och att vi är någorlunda friska. Vad faan gör en jävla förkylning i jämförelse med allvarligare saker. Så mycket gnäll. Allt kunde vara så fruktansvärt mycket värre! 

 

Önskar bara denna fruktansvärda ångest och skräckkänslor över att nåt kommer att hända mig eller nån i min  närhet kan gå över snart för jag orkar inte.

 

Känns som jag har fåt nog. Skulle inte klara en sån motgång nu. Ni är allt jag har och allt jag lever för. 

 

 

Jag är så trött på att försöka hålla humöret uppe hela dagarna samtidigt som man känner sig sjuk på riktigt. Matstrupen krånglar, får inte ner min saliv knappt och får panik känslor som jag hela tiden försöker att kontrollera när det känns som att man ska kvävas till döds vid stoppen i halsen. När det förvärras förvärras också smärtan i bröstet då det blir ett ökat tryck och med det kommer smärtan i vågor från matstrupen och mer värk i kroppen. Har svårt att sova  då det blir obekvämt att sitta upp och sova på nätterna. På morgnarna så har jag i sömnen lagt mig ner mer och vaknar med skit i luftrrör och i lungorna vilket förvärrar andningen ytterligare. Jävla skit. Kan man inte bara få må bra!!! Kronsikt spänd.

Barnen vill inte vara här. Jag är själv. Det ekar i lägenheten och jag är fortfarande folkskygg trots alla ansträngningar på vuxenpsyk och terapin. Rastlösheten sätter käppar i hjulen mellan varven.

Känner mig ensamast i världen och jag måste hålla mig undan den enda som vill hjälpa mig att må bättre för jag kan inte ge den personen det den vill ha och mitt hjärta gråter för din skull men jag orkar inte bära mer ångest nu, det räcker med all min egen.

 

 

Terapin i dag. Jag var ledsen och kännde mig som vanligt löjlig så fort jag blev ledsen. Så mycket saker som låter löjliga men är ganska väsentliga för mig just nu. Rådet i dag är att när jag är där inne med henne så måste jag försöka att sluta förklara allt för mig själv och tillåta mig själv att bli arg och besviken att visa känslor på riktigt framför henne. Hon vill att jag ska bli arg på henne nästan för hon vill se hur jag agerar och hanterar situationen. Men eftersom jag alltid ska ha en logisk förklaring på allt så blir jag aldrig arg på henne mer än nån sekund sen börjar förklaringarna i hjärnan ta över och jag häver den irriterade känslan på en gång för min logik säger att hon gör detta för att det är hennes jobb osv. Måste lägga förklaringarna och analyserna på hyllan och börja visa mänskliga känslor.

 

Jag är inte redo för att ge mig in i nåt förhållande nu konstaterades och jag ska försöka lägga band på mig när ensamheten blir som värst. En ny kille gör inte mig bättre. Ett nytt kärleksliv betyder i själva verket att jag gör om samma misstag och fortsätter att försöka få nånting som jag aldrig kommer att få, jag blir aldrig nöjd hur bra killen en må vara för det är inte dom som egentligen är problemet. Det är min törst efter kärlek som blir övermäktig, jag vill ha ALLT  eller inget. Känner mig alldeles för lätt sviken av människor runt mig och har konstatarat att detta funnits med sedan jag var barn och började skära mig själv och skada mig själv. Jag tar saker extra hårt och personligt. Allt detta har hon försökt att förklara för mig. Och hon har rätt men jag vill inte erkänna för mig själv att jag är en sådan människa. Jag vill inte identifiera mig själv som sjuk. Jag skämms över mig själv. Jag vill inte säga att jag har borderline tex. För jag skämms över mina diagnoser. Målet med terapin är att jag ska lära käna mig själv och ta reda på vem jag är. Att jag nån gång ska tycka om mig själv och att jag kankse, kanske kan börja ha normala förhållanden till andra utan den konstanta gnagande känslan av besvikelse, att jag känner mig oälskad och osynlig och sviken jämt och ständigt. Att jag ska börja lita på människor. 

Är spytrött på mig själv och mitt.

 

Snälla bota mig.

Ibland när man har tagit sig ut ur den där bubblan, den där kletiga tjocka sega bubblan så lyckas man inte bli helt ren och torr. Klumpen ligger latent i periferin och arbetar som en magnet som man kämpar med att hålla undan utan att veta varför eller hur.

 

Sammtidigt försöker du vara en bra mäniska. Nå ut.. Höra av sig, försäkra sig om att jag finns här för flera människor som jag egentligen önskar skulle göra samma för mig. Kämpar med att inte berätta hur jag mår, hur jag vill dö med jämna mellanrum, hur jag vill höra ett: Hur är det egentligen ! Hur jag vill ha den där mentala kramen som aldrig släpper taget. Tröst. Jag är ett barn. Ett äckligt patetiskt litet barn, förstörd och bortom räddning.

 

den där handen som hela tiden stryper mig hårdnar så fort jag vill öppna munnen. Jag skriker lika tyst som alltid och vet inte hur länge jag orkar fortsätta, hoppas...

Det är en del av mig själv. Den andra delen är glad över att leva, glad över att mina älsklingar lever. Tacksam och ganska ödmjuk. Den tredje delen är mest rädd. Förskräckt. Livrädd att allt snart ska ta slut. Jag lever nu men i morgon är allt över på ett ögonblick. Imorgon är jag gammal. Livet rinner iväg och jag hinner inte stanna upp. Jag vill stanna tiden och samla mig, orka och leva, för mina barn. Stress,stress och andningsuppehåll.

 

Djupandas. Men det gör så ont. Vill inte vara så här rädd. Varje gång dom släcker ner mig. Då finns jag inte längre. En gång var tredje månad existerar inte jag mer. I några sekunder innan jag försvinner så slappnar jag av. På riktigt, slappnar av! På ett sätt jag aldrig kan annars. På ett ofrivilligt sätt där alla barriärer rämnar där jag tillåts att släppa på mörkret, eller släppa lös mörkret och bara gråta. I några sekunder.. Gråter jag på riktigt och jag blir rädd för vad som kan hända Om jag vaknar igen.

 

 

 

Lugn och ro... ?

 

 

 

 

 

Kommer du ihåg den där känslan... Den där ångesten... När man hör hjärtat brista och känner det gå itu. Man faller och faller och kan inte längre andas när smärtan totalt tar över och allt blir till mörker. Du är ensam och liten, naken och utelämnad som ett barn som inte har nånstans att gå, ingenstans att vara, ensam för evigt. Bortglömd, oviktig, stor fast liten, söndrig och skör. Ful fast fin, äcklig... Man vill bara försvinna. Försvinna... Jag vill leva men jag vill dö om jag ska behöva vara här när ni dör. När hjärtat har krossats så finns väl inget kvar. Så liten bit kvar,pytteliten och svagt pulserande, kämpar för livet. Tar ett djupt andetag och blundar. Vi ses inte mer. Men jag säger aldrig hej..

 

hjälp mig viskas... Hjälp mig skriks. Så ensam. Precis som alla andra.

 

 

 

 

 

 

 

Så känns det när jag hör hur jag krossar ditt hjärta

 

 

 

 

Ja har ju inte följt upp med hur det har gått för mig sedan jag startade oljemetoden och pulvret osv. Min sundare livstil i det stora hela har fått mig att bli piggare och må bättre bara jag kombinerar det med kondition. Min mage har fungerat skrämmande bra pga smothies på morgnarna och uppehåll med morfinen.

Dessvärre så har jag ju pendlat väldigt det sista och har haft väldigt ont och då blir det mer morfin och mindre konditionsträning helt enkelt av den anledningen att det suger musten ur mig att försöka hålla mig uppe överhuvudtaget när de dagarna kommer. Har märkt att jag har börjat få mer utslag tillbaka om jag har stressat upp mig eller mått extra dåligt. Väldigt viktigt med djupandningen och avslapningsövningar.

 

Utslagen har minskat varje dag när jag använt oljemetoden och lugnat huden synbart. Jag har ändå fått tillbaka dom igen ungefär två gånger men bara en gång där det blev så mycket som jag hade innan jag startade med detta. Det bryter ut men går över snabbare nu! Använder jag metoden på kvällen och har fått en finnjävel dan innan så försvinner den nästan helt efter två dar. Behöver för det mesta inte använda några andra produkter i ansiktet numera. Känns otroligt skönt att inte hänga över handfatet och försöka tvaga bort sminket och göra rent porerna för att efter mycket möda konstatera att man fortfarande är skitig i ansiktet när man torkar med vit tvättlapp. Nu är jag jävligt ren. Sen använder jag nästan bara tikie sminket som också hjälper till att hålla ansiktet fräscht.

 

Men jag skulle verkligen vilja få ett fint ansikte igen, allt är inte helt borta och jag har ju ärr kvar. Mycket bättre, ja!

Men hoppas fortfarande att det ska gå över helt så man kan gå med vinden i håret, sträcka på sig och le istället för att hålla håret tätt kring ansiktet och spänna sig som en fjäder.

 

I starten av o.m behandlingen

 

Färgar håret mörkare igen och det känns bra då jag passar bättre i det och trivs bäst i de. Bara utväxten och det som är ett drygt helvete.

Började med en ljusbrun och idag ska jag ha i en mellanbrun och se om det täcker bättre. Spelar ingen roll om det blir dåligt för kommer förmodligen ha i en svart färg innan festen.